Lovegame
Kategori: Allmänt
Spela svår... Mindgames... Katt-och-råtta-leken... Någon mer än jag som är trött på allt tramsande? Hur länge vi lever vet vi inte, men vi alla vet att tiden bankar skiten ur var och en av oss. Vi har inte en evighet att spendera på denna jorden. Det finns inga garantier på morgondagen, eller nästa vecka, eller nästa månad...
Sherry Argov är författaren till boken "Why men love bitches" - en bok som jag hade som min Bibel för ett tag sedan. Jag läste boken flera gånger om och var väldigt dedikerad till allt som stod i den. För er som inte läst boken kan jag berätta att den handlar om att bli duktig på att leka svår och att man ska få männen att jaga en. Bra bok tyckte jag, men nu är det annat. Om man ska lyda boken så kommer livet handla om att vänta, och vänta, och vänta och... Vänta. Vissa saker har jag tagit till mig och kommer ha nytta av i livet - när det kommer till killar. Men mycket är bara trams kan jag känna såhär i efterhand! Jag är bara så trött på att spela den här kärleksleken som kan pågå en alltför lång tid. Jag vill inte spendera min värdefulla tid på att vänta och på att leka svår, det känns så ovärdigt - och omoget.
Idag är det tisdag, och jag träffade honom i söndags. Jag sov ju över hos honom. Han har inte hört av sig sen dess. Ingen biggy då det bara gått två dagar, men ni vet väl vad abstinens är för något va? Just precis. Jag ska sluta kalla honom för honom nu, han får heta A. A är första bokstaven på hans vackra namn. Men åter tillbaks till abstinensen. Jag försöker hålla mig lugn och samlad, inte låta känslovågen komma över mig. Jag jobbar på det här med balans och harmoni, och Gud ska veta att det är ett heltidsjobb. Jag vill bara inte tappa kontrollen och förlora mig själv helt och hållet.
Jag är kluven dock. Jag är emot att leka svår och vänta och låta bli att höra av sig och ja ni vet, vara "cool". Take a chillpill liksom! Men samtidigt så kan jag inte bara höra av mig till A, för det känns som att jag går över en röd linje som jag inte får passera. Jag är lärd såhär, av min far.. Han sa "Tjejer ska inte smsa och ringa och hålla på och kräva en massa saker", "En tjej ska aldrig prata känslor" och så vidare. Så ja... Det är som inristat i mitt medvetande och jag är ständigt rädd att störa, kräva, kväva och gå över gränsen. Jag vill inte skrämma iväg A, och han ska aldrig känna sig tvingad till något som har med mig att göra. Han ska välja mig och vilja vara med mig självmant.
Balans kanske är bäst. Man kanske ska vara lagom av allt - spela svår lagom mycket, och ändå ibland vara modig och visa att man bryr sig, fast lagom mycket då.
Sherry Argov är författaren till boken "Why men love bitches" - en bok som jag hade som min Bibel för ett tag sedan. Jag läste boken flera gånger om och var väldigt dedikerad till allt som stod i den. För er som inte läst boken kan jag berätta att den handlar om att bli duktig på att leka svår och att man ska få männen att jaga en. Bra bok tyckte jag, men nu är det annat. Om man ska lyda boken så kommer livet handla om att vänta, och vänta, och vänta och... Vänta. Vissa saker har jag tagit till mig och kommer ha nytta av i livet - när det kommer till killar. Men mycket är bara trams kan jag känna såhär i efterhand! Jag är bara så trött på att spela den här kärleksleken som kan pågå en alltför lång tid. Jag vill inte spendera min värdefulla tid på att vänta och på att leka svår, det känns så ovärdigt - och omoget.
Idag är det tisdag, och jag träffade honom i söndags. Jag sov ju över hos honom. Han har inte hört av sig sen dess. Ingen biggy då det bara gått två dagar, men ni vet väl vad abstinens är för något va? Just precis. Jag ska sluta kalla honom för honom nu, han får heta A. A är första bokstaven på hans vackra namn. Men åter tillbaks till abstinensen. Jag försöker hålla mig lugn och samlad, inte låta känslovågen komma över mig. Jag jobbar på det här med balans och harmoni, och Gud ska veta att det är ett heltidsjobb. Jag vill bara inte tappa kontrollen och förlora mig själv helt och hållet.
Jag är kluven dock. Jag är emot att leka svår och vänta och låta bli att höra av sig och ja ni vet, vara "cool". Take a chillpill liksom! Men samtidigt så kan jag inte bara höra av mig till A, för det känns som att jag går över en röd linje som jag inte får passera. Jag är lärd såhär, av min far.. Han sa "Tjejer ska inte smsa och ringa och hålla på och kräva en massa saker", "En tjej ska aldrig prata känslor" och så vidare. Så ja... Det är som inristat i mitt medvetande och jag är ständigt rädd att störa, kräva, kväva och gå över gränsen. Jag vill inte skrämma iväg A, och han ska aldrig känna sig tvingad till något som har med mig att göra. Han ska välja mig och vilja vara med mig självmant.
Balans kanske är bäst. Man kanske ska vara lagom av allt - spela svår lagom mycket, och ändå ibland vara modig och visa att man bryr sig, fast lagom mycket då.
